styggelsen

Eftersom författaren till boken "Styggelsen" inte kunde närvara vid författarmötet så fick vi uppleva en lite annorlunda konversation. Det var inte så att vi satt öga mot öga med Amanda Hellberg utan vi satt uppkopplade på internet via Skype och försökte kommunicera med henne. Från Borås till Oxford och från Oxford till Borås. Där på andra sidan av datorskärmen satt en glad och förväntansfull Amanda Hellberg och laddade för de kommande frågorna som vi skulle ställe till henne. Hela samtalet höll på i lite mer än 60 minuter eftersom vår konversation utvecklade sig till en intressant fakta om både boken "Styggelsen" och om livet.

Amanda Hellberg brinner verkligen för sitt yrke som författare måste jag konstatera. Det var väldigt roligt att ställa frågor till författaren om romanen "Styggelsen" som faktiskt innehåller en hel del kluriga detaljer, men också att kunna fråga henne om tips inför framtiden för de som vill fortsätta med skrivandet. Amanda Hellberg är ett bra exempel på en människa som verkligen vet vad hon vill med livet och jag måste säga att jag uppskattade den tid vi fick på oss att ställa frågor till henne.

Författaren berättar att hennes inspirationskälla har varit övernaturliga och läskiga ting eftersom hon alltid har varit intresserad av det vulgära och vidriga sakerna. Boken "Styggelsen" innehåller vissa avsnitt som verkligen fick mig att rysa till. Jag tycker verkligen att hon har lyckats förmedla den ruggiga stämningen som man förväntas känna av i en skräckroman.

   
"Mina vänner skickar ibland tidningsurklipp med artiklar och reportage som handlar om övernaturliga saker och helt enkelt vidriga händelser som de trodde att jag kunde ha nytta av när jag skrev boken Styggelsen."

Eftersom romanen innehåller så många fiffiga detaljer som får sin klarhet i slutet var det roligt att kunna fråga författaren om hennes baktanke stämde överens med vår tolkning av en viss händelse i boken. Det är trots allt Amanda Hellberg som är hjärnan bakom romanen.

Just nu känner jag bara för att lägga mig ner i sängen med en kopp te och läsa "Styggelsen" igen för efter författarmötet har jag plötsligt fått en helt annan bild av boken.

Även om jag inte kommer sluta upp som författare när jag blir stor har jag lärt mig något utav det samtalet som vi hade med Amanda Hellberg. Jag har lärt mig att ingenting är omöjligt, tack Amanda =)

/// Elin Elfving

Mötet med Amanda Hellberg var intressant och en aning annorlunda. Intressant var det dels för att hon pratade så livligt och passionerat om sitt yrke som författare. Även om jag aldrig varit särskilt intresserad av författaryrket så kom jag på mig själv under mötets gång att tänka i författarbanor. Men det var också väldigt intressant att få klarhet på en del saker som jag funderade över om bokens innehåll.

Det var ett annorlunda möte dels för att vi pratade via webbkamera men också för att jag kände att hon inte riktigt kändes som en "vanlig författare", hur stereotypiskt det än låter. De författarmöten jag tidigare varit på har författaren inte gett mig någon inspiration och intryck av de författarna har varit att de var egotrippade, pratade i konstiga termer så man inte förstod någonting och var allmänt tråkiga. Mitt intryck av Amanda var helt annorlunda. Hon var trevlig och pratglad och mötet gav mig väldigt mycket. Och i det sammanhanget att jag fick lära mig mer om hur det är att leva som författare och jag fick veta mer om boken.

Jag fick reda på det mesta som jag undrade över om boken. till exempel, så ville jag väldigt gärna ha reda på om hon har paranormala erfarenheter. Vilket hon förklarade att hon inte hade, och att hon trodde istället att sådana upplevelser berodde på stress och andra faktorer.

Under mötets gång växte boken mer i mina ögon och det kändes som att jag gärna skulle vilja läsa om boken, nu när jag vet historien bakom boken.

/Rebecka.

Mer saker börjar hända ju längre fram i boken man kommer. Det blir en aning svårare att lägga ifrån sig boken. Vissa händelser etsar sig fast och får mig till och med att drömma mardrömmar en natt. Även om utnyttjandet av Singa är fruktansvärt så tror jag faktiskt att man skulle kunna göra boken ännu mer som en skräckroman om man förstärkte språket och använde det mer kraftfullt.

De övernaturliga inslagen är det som gör boken spännande, även om det är en aning svårt att föreställa sig att någon kan förvandlas till en hund eller en annan människa. Men det är fortfarande intressant och fascinerande, om än mindre trovärdigt i visa lägen.

"Flickan var ett outvecklat barn, men nu började hon blomma upp mitt framför ögonen på honom. (...) Flickan var inte sig själv längre, hon hade skiftat form och blivit något annat."

När Singa blir utnyttjad sexuellt senare i boken, och även föder ett barn, då kan jag tycka att det blir lite väl mycket. Det hela är avskyvärt, och det bidrar också till att det blir förvirrande för min del. Jag kan inte föreställa mig att hon kan föda ett barn i det tillstånd hon befinner sig i. Utan mat och näring kan knappast barnet må så bra.

Även om de övernaturliga inslagen i boken gör det mer spännande, är det när verkligheten spelar in som det blir mest äckligt. Att Singa tvingas ligga i en liten bur i flera år utan särskilt mycket mat eller vätska. Att hon blir utnyttjad av en gammal gubbe och även föder barn därnere i den där källaren, det är snarare det som är äckligt i den här boken.

De sista 70 sidorna får man träffa en tjej som heter Maja. Årtalet är nu 2006 vilket märks direkt på språket som förändras till ett lite mer informellt språk.  Jag tycker att den här sista delen är förvirrande. Det händer en del saker som jag inte begriper mig på, händelser som känns lite psykadeliska och jag kan inte heller förstå kopplingen mellan Singa och Maja. Dessa åtskilda historier känns som två olika böcker, och även själva ideén är mycket intressant så blir det alldeles för rörigt att fokusera på två berättelser samtidigt.

Boken i sin helhet är klart godkänd även om den inte riktigt levde upp till de förväntningar som jag hade. Jag tycker att den saknar det där lilla extra som griper tag ordentligt, men jag kan fortfarande förstå varför den har blivit nominerad till Borås Tidnings Debutantpris. Den är en frisk fläkt i nutida litteratur och den liknar ingenting annat som jag har läst. Istället för att haka på trenden med vampyrer och dylikt, så går Hellberg mot strömmen. Och det tycker jag är beundransvärt.

/Rebecka.

Amanda Hellbergs roman Styggelsen skiljer sig från mängden, från alla böcker i bokhandlen och från de tråkiga 30 + romanerna om kvinnor med kärleksproblem. Styggelsen är en modern spökhistoria eller varför inte kalla den för en skräckroman som framsidan av boken lovar. 
    De två första sidorn av romanen får mig att vilja kasta mig över boken. Uppenbarligen är det en slags förhandsvisning på vad som väntas komma.

"Om Singa hade anat vad som skulle komma så hade hon slitit sig loss då och sprungit sin väg. Ränt handlöst över fält och åkrar med håret som en fackla bakom sig"

Jag gillar att den första delen av boken utspelar sig på 40-talet. Amanda Hellberg har valt att dela upp Styggelsen i två delar, dåtid och nutid, nästan som två jelt olika böcker av en och samma författare.
    Jag tycker om hur Hellberg beskriver miljön då Singa och hennes pappa anländer till Skaradala . Eftersom miljöbeskrivningen är så utförlig så kan man verkligen föreställa sig hur omgivningen ser ut. Det är en smutsig miljö som människorna befinner sig i. Förr i tiden hade man inte riktigt samma standard som i dagens samhälle.
    På något sätt är det väldigt interessant att läsa om hur Singa och hennes kringresande lyckades lura människorna i Skaradal till att tro på övernaurliga ting, djävular som tar sig in i ens kropp och andar efter döda människor som en gång i tiden stog en nära. Men det gäller att ha kolla på dessa människor, inte komma för nära för de är inte normala.

" Ska vi ta henne till oss, Eva? Är det så du menar? Ska vi TA henne till oss?

Det har alltid funnits människor som lever på andras bekostnad och det finns det än idag. I dagens samälle kan vi dra likheten då två bästa kompisar lyckas lika bra i skolan men det är bara en som får dra det tunga lasset, eftersom den andra kompisen kopierar allt och "glider fram på en räkmacka" I romanen Styggelsen är det tvillingparet Bror och Eva som får upp ögonen för Singa och ser hur deras framtid kan vända och bli väldigt interessant.

Jag gillar det första intrycket starkt, det är det som ger boken en chans att bli läst av oss utomstående kritiker // Elin

Boken inleds med en utförlig beskrivning av hur samhället Heden ser ut. Amanda Hellberg ägnar de första sidorna till att beskriva och berätta om det här samhället och dess befolkning utifrån huvudrollen Singas perspektiv. Beskrivningen har ingen avsaknad av intressant information, men det finns ingenting i de första sidorna som griper tag ordentligt, som får mig att inte vilja släppa boken. Personligen så gillar jag inte utförliga miljöbeskrivningar allt för mycket, då det lätt gör att man tappar fokus för det som verkligen är väsentligt. Det kan ju också varit därför som mitt första intryck av boken inte har varit det bästa.

"När solen försvunnit bakom trädkronorna hände det att ett par rådjur dök upp vid skogsbrynet. Stod och glodde på pojkarna en stund innan de samfällt snodde runt, vände vitrumporna till och försvann tillbaka in bland trädstammarna."

Miljöbeskrivningen är bra i den benämningen att jag faktiskt kan föreställa mig det här lilla samhället framför mig. Men det jag riktigt saknar under de här första sidorna är att det ska kännas ännu mer levande på något sätt. Det kan låta abstrakt men jag tror att om språket och beskrivningarna hade varit mer levande och livliga så hade nog boken fått mig mer intresserad från första början.  

Efter ett tag tar berättelsen fart och man får istället mer fokusera på Singa, som ju är huvudrollen, och hennes pappa under deras framträdande på en marknadsplats. Jag hade dock velat att Hellberg skulle beskrivit Singa mer utförligt. Det känns inte som om det finns någon klar bild av henne. Hennes utseende beskrivs, men jag skulle gärna velat att det hade funnits lite mer om hennes personlighet så här i början när hon ändå beskrivs.  

/Rebecka.

Hej,

Vi är tre tjejer från Bäckängsgymnasiet som har fått i uppgift att läsa boken Styggelsen skriven av Amanda Hellberg. Styggelsen är en av de 10 nominerade böckerna som kommer att slåss om Borås Tidnings debutantpris. I bloggen kommer vi att dela med oss av våra tankar och reflektioner kring romanen, både ris och ros, och framförallt analysera romanen Styggelsen. Eftersom vi har valt att läsa just denna bok så hoppas vi också att den vinner priset. Vi, Iva Raeva, Elin Elfving och Rebecka Elmgren Persson, är nöjda med vårt val av bok och hoppas att vi får möjligheten att uppleva ett samarbete mellan Borås Tidning och Bäckäng nästa år igen.

Det var allt från oss, Iva, Becka och Elon.

Författaren till boken "Styggelsen" Amanda Hellberg