styggelsen

Boken inleds med en utförlig beskrivning av hur samhället Heden ser ut. Amanda Hellberg ägnar de första sidorna till att beskriva och berätta om det här samhället och dess befolkning utifrån huvudrollen Singas perspektiv. Beskrivningen har ingen avsaknad av intressant information, men det finns ingenting i de första sidorna som griper tag ordentligt, som får mig att inte vilja släppa boken. Personligen så gillar jag inte utförliga miljöbeskrivningar allt för mycket, då det lätt gör att man tappar fokus för det som verkligen är väsentligt. Det kan ju också varit därför som mitt första intryck av boken inte har varit det bästa.

"När solen försvunnit bakom trädkronorna hände det att ett par rådjur dök upp vid skogsbrynet. Stod och glodde på pojkarna en stund innan de samfällt snodde runt, vände vitrumporna till och försvann tillbaka in bland trädstammarna."

Miljöbeskrivningen är bra i den benämningen att jag faktiskt kan föreställa mig det här lilla samhället framför mig. Men det jag riktigt saknar under de här första sidorna är att det ska kännas ännu mer levande på något sätt. Det kan låta abstrakt men jag tror att om språket och beskrivningarna hade varit mer levande och livliga så hade nog boken fått mig mer intresserad från första början.  

Efter ett tag tar berättelsen fart och man får istället mer fokusera på Singa, som ju är huvudrollen, och hennes pappa under deras framträdande på en marknadsplats. Jag hade dock velat att Hellberg skulle beskrivit Singa mer utförligt. Det känns inte som om det finns någon klar bild av henne. Hennes utseende beskrivs, men jag skulle gärna velat att det hade funnits lite mer om hennes personlighet så här i början när hon ändå beskrivs.  

/Rebecka.