Tankar och funderingar om Styggelsen
I boken framgår det att Singa har övernaturliga förmågor då hon kan se in i framtiden men mycket av det som försigår under showerna är fejk, rent blufferi för att skrämma människor och tjäna pengar. För inte så längesedan så såg jag en dokumentär på tv 3 då det handlade om en flicka som liftade hem med fel man, det kom att bli hennes största misstag då det visade sig att mannen var masochist och höll henne fången i en låda under sängen i sju år. Jag tänker inte gå in på fler detaljer men då jag läste "Styggelsen" kände jag igen händelsen då Singa är fångad i en bur, utsvulten och torterad i fem och kunde därför dra paraller till dokumentären och till det verkliga livet.
Många inslag i boken är nästintill vidriga men jag måste andå säga att jag har hittat min favorit bland de vidrigaste vidrigheterna som följer,
" Hon plockade bland sina redskap utstuderat nonchalant. Så fann hon instrumentet hon sökte. Det som liknade en glasskopa men med tandad kant. Eva böjde sig över Singa och nästan nynnande. - Nu ska vi se, om det är sant som de säger .... att det bästa oraklen är blinda. "
Det som gör den här scenen så fruktansvärd är att författren lämnar väldigt mycket av upplevelsen till oss läsare. Hon beskriver inte vad som händer ingående i detalj men ändå mår jag illa av att föreställa mig den smärta Singa måste känna eftersom det handlar om ren tortyr. Jag är helt övertygad om att romanen skulle filmatiseras hade jag gömt mig under täcket större delen av filmen!
Efter ungefär halva bokens lopp delas romanen in en andra del, en nyare "och mer modernt språkmässigt," del som utspelar sig i nutid. Vi får då följa Maja i hennes liv och på något vänster lyckas Amanda Hellberg knyta samman den första delen med den andra delen av boken. Allting hänger ihop och i slutet knyts alla trådar samman då jag fick en hel del " Ahaaa ..." upplevelser. Det är en bok som man kan läsa flera gånger eftersom det känns som om man läser två böcker i en! och det är kanske därför som Amanda Hellbergs roman faktiskt får vara med och debutera om Borås Tidnings debutantpris 2009. "Styggelsen" är inte lik någon annan bok i min bokhylla och härdanefter kommer jag hålla ett öga på Amanda Hellberg och hennes kommande projekt. // Elin
Mina tankar om boken som helhet
Mer saker börjar hända ju längre fram i boken man kommer. Det blir en aning svårare att lägga ifrån sig boken. Vissa händelser etsar sig fast och får mig till och med att drömma mardrömmar en natt. Även om utnyttjandet av Singa är fruktansvärt så tror jag faktiskt att man skulle kunna göra boken ännu mer som en skräckroman om man förstärkte språket och använde det mer kraftfullt.
De övernaturliga inslagen är det som gör boken spännande, även om det är en aning svårt att föreställa sig att någon kan förvandlas till en hund eller en annan människa. Men det är fortfarande intressant och fascinerande, om än mindre trovärdigt i visa lägen.
"Flickan var ett outvecklat barn, men nu började hon blomma upp mitt framför ögonen på honom. (...) Flickan var inte sig själv längre, hon hade skiftat form och blivit något annat."
När Singa blir utnyttjad sexuellt senare i boken, och även föder ett barn, då kan jag tycka att det blir lite väl mycket. Det hela är avskyvärt, och det bidrar också till att det blir förvirrande för min del. Jag kan inte föreställa mig att hon kan föda ett barn i det tillstånd hon befinner sig i. Utan mat och näring kan knappast barnet må så bra.
Även om de övernaturliga inslagen i boken gör det mer spännande, är det när verkligheten spelar in som det blir mest äckligt. Att Singa tvingas ligga i en liten bur i flera år utan särskilt mycket mat eller vätska. Att hon blir utnyttjad av en gammal gubbe och även föder barn därnere i den där källaren, det är snarare det som är äckligt i den här boken.
De sista 70 sidorna får man träffa en tjej som heter Maja. Årtalet är nu 2006 vilket märks direkt på språket som förändras till ett lite mer informellt språk. Jag tycker att den här sista delen är förvirrande. Det händer en del saker som jag inte begriper mig på, händelser som känns lite psykadeliska och jag kan inte heller förstå kopplingen mellan Singa och Maja. Dessa åtskilda historier känns som två olika böcker, och även själva ideén är mycket intressant så blir det alldeles för rörigt att fokusera på två berättelser samtidigt.
Boken i sin helhet är klart godkänd även om den inte riktigt levde upp till de förväntningar som jag hade. Jag tycker att den saknar det där lilla extra som griper tag ordentligt, men jag kan fortfarande förstå varför den har blivit nominerad till Borås Tidnings Debutantpris. Den är en frisk fläkt i nutida litteratur och den liknar ingenting annat som jag har läst. Istället för att haka på trenden med vampyrer och dylikt, så går Hellberg mot strömmen. Och det tycker jag är beundransvärt.
/Rebecka.
Mitt första bestående intryck
Amanda Hellbergs roman Styggelsen skiljer sig från mängden, från alla böcker i bokhandlen och från de tråkiga 30 + romanerna om kvinnor med kärleksproblem. Styggelsen är en modern spökhistoria eller varför inte kalla den för en skräckroman som framsidan av boken lovar.
De två första sidorn av romanen får mig att vilja kasta mig över boken. Uppenbarligen är det en slags förhandsvisning på vad som väntas komma.
"Om Singa hade anat vad som skulle komma så hade hon slitit sig loss då och sprungit sin väg. Ränt handlöst över fält och åkrar med håret som en fackla bakom sig"
Jag gillar att den första delen av boken utspelar sig på 40-talet. Amanda Hellberg har valt att dela upp Styggelsen i två delar, dåtid och nutid, nästan som två jelt olika böcker av en och samma författare.
Jag tycker om hur Hellberg beskriver miljön då Singa och hennes pappa anländer till Skaradala . Eftersom miljöbeskrivningen är så utförlig så kan man verkligen föreställa sig hur omgivningen ser ut. Det är en smutsig miljö som människorna befinner sig i. Förr i tiden hade man inte riktigt samma standard som i dagens samhälle.
På något sätt är det väldigt interessant att läsa om hur Singa och hennes kringresande lyckades lura människorna i Skaradal till att tro på övernaurliga ting, djävular som tar sig in i ens kropp och andar efter döda människor som en gång i tiden stog en nära. Men det gäller att ha kolla på dessa människor, inte komma för nära för de är inte normala.
" Ska vi ta henne till oss, Eva? Är det så du menar? Ska vi TA henne till oss?
Det har alltid funnits människor som lever på andras bekostnad och det finns det än idag. I dagens samälle kan vi dra likheten då två bästa kompisar lyckas lika bra i skolan men det är bara en som får dra det tunga lasset, eftersom den andra kompisen kopierar allt och "glider fram på en räkmacka" I romanen Styggelsen är det tvillingparet Bror och Eva som får upp ögonen för Singa och ser hur deras framtid kan vända och bli väldigt interessant.
Jag gillar det första intrycket starkt, det är det som ger boken en chans att bli läst av oss utomstående kritiker // Elin
Mitt första intryck av Styggelsen
Boken inleds med en utförlig beskrivning av hur samhället Heden ser ut. Amanda Hellberg ägnar de första sidorna till att beskriva och berätta om det här samhället och dess befolkning utifrån huvudrollen Singas perspektiv. Beskrivningen har ingen avsaknad av intressant information, men det finns ingenting i de första sidorna som griper tag ordentligt, som får mig att inte vilja släppa boken. Personligen så gillar jag inte utförliga miljöbeskrivningar allt för mycket, då det lätt gör att man tappar fokus för det som verkligen är väsentligt. Det kan ju också varit därför som mitt första intryck av boken inte har varit det bästa.
"När solen försvunnit bakom trädkronorna hände det att ett par rådjur dök upp vid skogsbrynet. Stod och glodde på pojkarna en stund innan de samfällt snodde runt, vände vitrumporna till och försvann tillbaka in bland trädstammarna."
Miljöbeskrivningen är bra i den benämningen att jag faktiskt kan föreställa mig det här lilla samhället framför mig. Men det jag riktigt saknar under de här första sidorna är att det ska kännas ännu mer levande på något sätt. Det kan låta abstrakt men jag tror att om språket och beskrivningarna hade varit mer levande och livliga så hade nog boken fått mig mer intresserad från första början.
Efter ett tag tar berättelsen fart och man får istället mer fokusera på Singa, som ju är huvudrollen, och hennes pappa under deras framträdande på en marknadsplats. Jag hade dock velat att Hellberg skulle beskrivit Singa mer utförligt. Det känns inte som om det finns någon klar bild av henne. Hennes utseende beskrivs, men jag skulle gärna velat att det hade funnits lite mer om hennes personlighet så här i början när hon ändå beskrivs.
/Rebecka.
