styggelsen

Mer saker börjar hända ju längre fram i boken man kommer. Det blir en aning svårare att lägga ifrån sig boken. Vissa händelser etsar sig fast och får mig till och med att drömma mardrömmar en natt. Även om utnyttjandet av Singa är fruktansvärt så tror jag faktiskt att man skulle kunna göra boken ännu mer som en skräckroman om man förstärkte språket och använde det mer kraftfullt.

De övernaturliga inslagen är det som gör boken spännande, även om det är en aning svårt att föreställa sig att någon kan förvandlas till en hund eller en annan människa. Men det är fortfarande intressant och fascinerande, om än mindre trovärdigt i visa lägen.

"Flickan var ett outvecklat barn, men nu började hon blomma upp mitt framför ögonen på honom. (...) Flickan var inte sig själv längre, hon hade skiftat form och blivit något annat."

När Singa blir utnyttjad sexuellt senare i boken, och även föder ett barn, då kan jag tycka att det blir lite väl mycket. Det hela är avskyvärt, och det bidrar också till att det blir förvirrande för min del. Jag kan inte föreställa mig att hon kan föda ett barn i det tillstånd hon befinner sig i. Utan mat och näring kan knappast barnet må så bra.

Även om de övernaturliga inslagen i boken gör det mer spännande, är det när verkligheten spelar in som det blir mest äckligt. Att Singa tvingas ligga i en liten bur i flera år utan särskilt mycket mat eller vätska. Att hon blir utnyttjad av en gammal gubbe och även föder barn därnere i den där källaren, det är snarare det som är äckligt i den här boken.

De sista 70 sidorna får man träffa en tjej som heter Maja. Årtalet är nu 2006 vilket märks direkt på språket som förändras till ett lite mer informellt språk.  Jag tycker att den här sista delen är förvirrande. Det händer en del saker som jag inte begriper mig på, händelser som känns lite psykadeliska och jag kan inte heller förstå kopplingen mellan Singa och Maja. Dessa åtskilda historier känns som två olika böcker, och även själva ideén är mycket intressant så blir det alldeles för rörigt att fokusera på två berättelser samtidigt.

Boken i sin helhet är klart godkänd även om den inte riktigt levde upp till de förväntningar som jag hade. Jag tycker att den saknar det där lilla extra som griper tag ordentligt, men jag kan fortfarande förstå varför den har blivit nominerad till Borås Tidnings Debutantpris. Den är en frisk fläkt i nutida litteratur och den liknar ingenting annat som jag har läst. Istället för att haka på trenden med vampyrer och dylikt, så går Hellberg mot strömmen. Och det tycker jag är beundransvärt.

/Rebecka.